Sammanfattning av veckan

Bröllopsfina med Julie, vår community staff

Nu är vi tillbaka från Diani. Ska försöka sammanfatta vad som hänt de senaste dagarna. Har varit i Mkwiro varje dag som vanligt. Har följt med och hjälpt till på lektioner, ätit lunch på Hwanamvua: chapati, beans and chai, lektionsplanerat, softat i hammocken, varit på några fler lektioner, åkt tillbaka till Shimoni. Varje dag har sett likadan ut i stort sett. Varit en massa jobb faktiskt, vi är helt slut när vi kommer tillbaka till basen. Frukost 7.15 varje morgon (weetabix är ingen hit), crossing kl 8 till Mkwiro och crossing tillbaka kl 17. På fredagen hade vi vår första egna lektion, Engelska i klass 4. De är mellan 10 och 16 år gamla. Marie började och var jätteduktig, hon gick igenom since och for. De är inte så bra på engelska så det är svårt att lära dem något, men det kan ju inte vi rå för. Sen tog jag över, och då blev det kaos på riktigt, men man lär sig väl. Eller åker och gör något annat... Marie säger att jag var duktig, alltid något:)

Var lite speciellt förra veckan på torsdag och fredag för det var två bröllop och en begravning i byn. Julie sa att det alltid är så, förra gången någon gifte sig så dog det också någon. När någon gifter sig så är det stor fest, de firar i två dagar. Bruden är inte med på ceremonin i moskén, utan bara mannen. När han kommer ut därifrån är de gifta. Kvinnorna klär upp sig i färgglada vackra kangas, ingen lik den andra. Männen bär långa vita klänningar. Sen äter de en massa mat, tomatris, get och chilipasta, på stora tallrikar som de äter från tillsammans, med händerna såklart. Först kvinnor och barn, sedan män. Vi blev också inbjudna att äta med dem. Jag fick tillfälle att komma in i rummet där brudarna satt med sina pappor och ta en bild. Det var stort tydligen, vanligtvis får man inte göra det. När jag väl kom in, kom jag knappt ut. Alla pratade swahili med mig och stackars Julie försökte komma in för att få ut mig :). Det gick bra till slut. En intressant sak är att bruden inte får se glad ut när hon gifter sig, hon ska vara ledsen för att hon lämnar sin familj. De såg faktiskt ut som de hade alla världens sorger på sina axlar...

Brudparet med föräldrar


Vi slutade senare på fredagen pga bröllopet, så när vi väl kom tillbaka hade de flesta åkt till Diani. Det är en stad ca 4 mil bort. De fick åka med Val, assistant manager. Två av dem väntade på oss andra, så vi fick ta en Matatu dit. Det var en upplevelse. Nu får Lelle ta över och skriva om den :).

En Matatu är typ en buss. Fast egentligen är det en ful bil, typ Daihatsu, med plats för sju personer som de mosat in 14 passagerarsäten i. Får man inte plats på sätena kan man sitta mellan dem, på the imaginary seat. Då är det bra om röven är bred:) Den platsen fick jag på vägen till Diani. Det var dåligt först och sen blev det sämre... Det är inte ovanligt med 20-25 personer i/på en Matatu, konduktören hänger oftast utanför bilen, tillsammans med några passagerare. Det går bra att hoppa på i farten, eller att klättra in genom fönstren om det är fullt i dörren... Om man inte orkar ta hand om sina barn är det bara att skicka iväg dem till någon annan, spädbarn går bra, har man tur så börjar någon annan amma dem åt en...

Leah och Lisanne i en Matatu, dock en annan resa än den vi beskrivit

 

I alla fall: Vi kom till "hållplatsen" (Hållplatsen är egentligen bara den plats som Matatun råkar vara på just för tillfället, och därför högst mobil.) halv 7. Klockan 7 hade säkert 50 personer varit inne i bilen, hoppat ut igen, klättrat in med sin packning, någon annans packning, någon annans barn, ramlat ut igen, klättrat upp på taket, öppnat bagaget, hjälpt till att lasta på och sedan av och sedan på igen. Till slut var vi bara 18 passagerare kvar och 30 säckar på taket, dags för avgång! Det var läskigt! Jag såg ingenting annat än bilens tak och allting lutade väldigt konstigt, och bågnade in av lasten på taket. Klart klaustrofobiskt. Lyckades somna, skönt! Matatun stannade lite då och då och plockade upp fler människor, eller när någon skulle ramla av. Sammanlagt tog 4 mil resa 3 timmar. En upplevelse klart värd sina 16 kronor.

Matatun gick dock inte hela vägen fram, vi fick ringa på en Tuktuk för sista halvmilen resa. En tuktuk är en moped med tak, av kartong, och plats för 6 passagerare. Eller 9 om man råkar vara så många... Äntligen framme på Nairobi universitets någonting-anläggning så skrev vi in oss och slängde in våra saker i en sovsal och gick på restaurang! Najs, pizza! "Pizza, no", nähe, kebab då? "Yes, very good". Och te gjort på saltvatten, check. Namnam. Sen gick vi till Alibaba och de fyrtio rövarna på fest, det var dyrt och musiken sällsynt dålig, men det ligger direkt på stranden som dessutom är upplyst så man kan springa fram och tillbaks mellan dansgolvet och stranden, coolt! Var skönt komma hem och sova sen.

Aptvätt


På morgonen kom en kille med automatgevär och knackade på dörren, lite läskigt, men det var bara roomservice som skulle väcka Josie för hon skulle hem till Australien. Det gick dåligt, hon var helt väck, men sen fick hon en väldans fart:) Jag gick ut och borstade tänderna, sen kom Leah efter, hon lyckades låsa oss ute så vi gick ner på stranden.  Kul se den i dagsljus, hur lång som helst, men full med försäljare som genast börjar tjöta, förstör faktiskt det roliga. De är överallt, så fort man visar sig, måste köpa en grisfösare. Marie kom ut och räddade oss, sen hade vi en ganska tråkig förmiddag med diverse problem och många åkte tillbaks till Shimoni, men vi stannade kvar. Marie blev klappad av aporna, Leah fotade, cool bild!

Vi som var kvar på eftermiddagen bestämde oss för att åka till the Backpackers istället, mycket bra idé Lisanne! Där finns pool, lounge och enligt chefen i Shimoni, knark, men vi hittade bara en skylt där det stod att man inte fick. Det var bara vi 5 där, schysst. Sen kom en tysk från Belgien och så gick vi till stranden igen. Vi badade och tjejerna köpte kjolar. Sen gick vi hem och åt inte pizza igen "no cheese, solly". Ok, hamburgare? "No meat, solly". Ok, går o sover, hejhej.

The Backpackers

 

Lelle på Diani Beach

Söndag morgon! Heute! Solen skiner, gula fåglar, hundbajs på gräsmattan från dobbermanmonsterpudlarna som vaktat oss och sköldpaddan sover, den andra är borta. Hoppar i poolen i 4 timmar och läser Hemingway på engelska om en Harry som får amputera armen. Checkar ut klockan 12, kostar 250 kr för 2 personer som ätit varsin lunch, sovit en natt och ätit frukost. Möcke bva! Åker till Nakumatt shopping center där Val ska hämta oss när vi shoppat klart. Köper 3 par flippyfloppys för 55 kronor och lite godis för 150 kronor. Ett paket musli kostar 80 kronor. Knepiga priser. Äntligen hemma igen! Tog bara en timme med Val. Det klättrar ödlor i taket som bajsar på oss när vi skriver, blä!

Kommentera gärna om ditt och datt! Är kul veta vad som händer hemma och vad ni tycker om allt.